Som jag har väntat på att det skulle bli dags att få komma till Vårdcentralen och få hjälp med mina onda knän.  När jag beställde tid fick jag frågan om det var akut, det kunde jag ju inte säja eftersom jag haft besvär under något år och blivit behandlad med tabletter och kortisonsprutor 2 gånger med varierande resultat. Väntetiden blev lång c:a 2 månader men i fredags var det äntligen tid för besöket. Jag träffade en dansk godmodig läkare som tog sej tid och frågade hur jag själv ville ha det, inga krusiduller utan önskade jag mej kortisonsprutor i knäna var det helt ok, han berättade även om de mediciner som kunde lindra smärtorna  och det kändes tryggt.

Eftersom jag har bestämt med för sprutorna valde jag den behandlingen och det känns verkligen när det sticker till, en bedövningsspruta i varje knä och kortisonet och sen väntetiden på smärtorna som jag fick vid förra behandlingen. De kom inte, jag skulle ta det lugnt några dagar, gårdagen var riktigt bra och när jag vaknade upp i morse har jag just inga smärtor. Jag vet ju att detta inte varar för evigt men jag är så tacksam för de stunder som det inte gör så ont och att jag nu kanske kan träna upp mej lite mera.

Vi hade ett riktigt oväder här i går eftermiddag, när jag såg de mörka molnen kom laddade jag upp med korsord, stickning och boken jag läser, lite jordgubbar och en kopp kaffe, sporten på radion dämpade dundrandet men blixtarna kunde jag inte undgå. Ja, det blev någon timme där på verandan och när allt är över lägrar sej en märklig tystnad, det känns nästan som om allt står stilla under tiden som åskan pågår och man kan inte göra annat än avvakta.

Nu har jag en hel söndag framför mej, jag blev nyss inviterad till grannen och då kommer säkert en kopp kaffe och prat att avverkas, nästa veckas agenda är i stort sett tom och jag hoppas att få njuta av smärtfria dagar och att jag kan få njuta av vad jag företar mej, en dag viker jag för gräsklippning i alla fall.