första september och minnen dyker upp.

Denna underbart vackra höstdag gjorde att det kom upp många minnen hos mej om hur höstarna har varit när vi var två och hade älghundar.

Så snart man fick ha hundarna lösa i mitten av augusti så lastade vi husvagnen torsdagkväll eller fredag och tillbringade hela helgen ute i skogen. Vädret spelade ingen roll utan vi skulle iväg, De första åren hade vi ingen hundpejl utan vi fick åka och leta upp vovven, inte en natt de var ute i skogen, de var alltid med hem eller till husvagnen när vi hade den. När jag tänker tillbaka så hade vi det så skönt, Stellan gick ut med hunden tidigt på morgonen och jag fixade med frukost och kaffe. Vilken underbar tillvaro, hunden/hundarna kom tillbaka lite hungriga och trötta, vi vilade en stund tog kanske en promenad eller plockade framför allt lingon för hink och bärplockare skulle alltid med.

Vi hade våra egna kräftskivor mitt inne i skogen, eller kanske vi hade lite oxfilé  med oss och så grillen så klart. Ibland fick vi gäster och det fanns plats för alla.

Jag minns speciellt en gång när en äldre man hade försvunnit och det var mycket folk och poliser ute och letade, de kom även till vår lägerplats och då sa den ena polisen att "nästa gång du släpper ut Stellan  i skogen så sätter du bjällror på honom", de var nog trötta på att leta efter gubbar och den saknade mannen hittades aldrig.

Älgjakten börjar ju i Norra Värmland nu och det är väl därför dessa minnen kommer fram, det var roligt med förberedelserna inför jakten, knivar och yxor skulle slipas, passröjning och mycket annan skulle utföras och att skjuta sej godkänd var ju viktigt, det skulle tränas flera gånger innan jakten. Dagen före älgjakten brukade vi åka till skjutbanan i Åstrand för där träffades jägarna, särskilt de utländska, de fick hälsa varandra välkomna och man kunde köpa sej kaffe och smörgås och prata om kommande jakt.

Nu är det 10 år sen jag var med om detta och ibland undrar jag om den trevliga fina stämningen finns kvar, vargarna har väl förstört en hel del men jag hoppas och önskar att alla skulle få vara med om hur vi levde på helgerna innan jakten. Jag är så tacksam över att få ha dessa minnen och därför gjorde jag en resa till de olika ställen som vi campade på i dag, det var underbart och på samma gång tragiskt för om Stellan fått leva kunde han ju ha fortsatt att jaga om lusten funnits kvar för han skulle inte ha varit mer än 75 år.